Jag målar stort, för att stå framför snarare än att betrakta. Verket börjar som något välbekant och låter det falla isär — en yta, ett mönster, ett ord som alla tror sig känna igen — tills det som återstår ligger närmare hur en sak faktiskt känns än hur den benämns.

Mina titlar ställer samma fråga från olika håll: var mitten av något oändligt kan finnas, hur en blir många, vad som återstår av det välbekanta när du slutar vara säker på det. Målningarna byggs upp under långa sträckor, i lager som bevarar varje beslut och varje omtag, så att den färdiga ytan fortfarande rymmer processen som skapade den.

Målet är inte en bild av en idé utan ett möte med den — stort nog, och öppet nog, för att betraktaren ska fullborda det.